Nu ligger jag här i sängen och är hur trött som helst, har nyss kommit hem från en vecka i turkiet, eller ja i torsdags morgon. Sedan på eftermiddagen drog hela familjen ner till Värmland för midsommarfirande, vi kom hem nu ikväll och imorgon ska jag jobba. Det känns som att jag inte sovit på över en vecka. Det gör inget bättre att jag har sådan hemsk rygg och magvärk. Men det blev mycket bättre när jag fick reda på att säsong fyra av pll har släppts! Så jag har ikväll  orkat glott igenom ett avsnitt men orkar nog inte ett till... Jag har lite blandade bilder från långt tillbaka som kommer nog upp senare, mest är det på mat förstås.. (hehe).. Men vi hörs!

Jag vet inte vad jag ska säga, allt bara snurrar runt i mitt huvud men ändå är det så tomt.

Även fast jag väntat detta länge så trodde jag aldrig att du skulle kännas som det gjort.

Ena sekunden är jag så ledsen så jag vet inte vad jag ska göra medans andra sekunden sitter jag helt tom.

Jag försöker släppa det, men som om det skulle gå. Han finns inte mer, jag har ingen Farfar längre. 

Att skriva de orden, att han är borta, känns så otroligt konstigt.

Han har varit sjuk väldigt länge så det var för hans eget bästa, att han får äntligen vila i frid. 

När jag tänker på honom så kommer tanakar oftast upp från perioden då han var som dåligast, men försöker vända bort dom och tänka på fina tankar. Minnen om honom som frisk, tänka på det posetiva och hur mycket jag har tyckt om honom, min Farfar.

 

 

Här är ett fint minnesord som är skrivit av hans barndomsvän, jag försökte skriva något själv här på min lilla blogg men det var så svårt och jag fann inte alla ord. Men jag kan liksom själv finna i mina tankar hur jag minns honom och hur han var och det känns viktigast. ♥